”Jag älskar dig, men du kan vara jävligt svår ibland” säger Helena af Sandeberg till Carolina Gynning i en av scenerna i Blondie. Den här repliken blottlägger kärnan som resten av Jesper Ganslandts film kretsar kring, människor som älskar varandra men samtidigt i princip hatar varandra.

Carolina Gynning spelar Elin, en modell som lämnar sitt liv i Milano för en kort stund för att kunna fira sin mammas födelsedag. Hemma finns också storasyster Katarina (Helena af Sandeberg) – intrasslad i ett nät av lögner och otrohet – samt lillasyster Lova (Alexandra Dahlström) som tagit en paus från sina studier i London. Efter många år isär slängs dessa fyra kvinnor ihop i samma mix igen, en mix som inte helt otippat blir väldigt explosiv och oförutsägbar. Samtidigt som alla i familjen påminns om deras starka kärlek till varandra kommer gammalt groll upp till ytan och skapar bitter stämning, något som kommer väldigt olägligt när den stora 70-årsfesten närmar sig.

Ganslandt delar upp den här historien i tre akter, något som kanske inte låter särskilt ovanligt när det gäller just filmer och berättande i allmänhet, men här är det annorlunda. När en akt slutar och en annan börjar skrivs detta tydligt ut på duken tillsammans med några sekunders paus där familjen bara sitter helt stilla, vilket gör att vi i publiken tänker på strukturen extra mycket. Samtidigt som Ganslandt själv följer den här mallen leker han också med den på olika sätt.

”Blondie” är mer av en stiluppvisning och lek än en konventionell film på alla sätt skulle jag säga, något som inte bara har med hela akt-greppet att göra. Redan i första scenen får man den drömska, ”heightened reality”-känslan som Ganslandt har siktat på. Ja, det är mycket Almodóvar över det, det är lustigt, det är speciellt. Flera av karaktärerna hade jag under hela visningen mycket svårt att sätta fingret på och det gäller även filmen som helhet, frågan är om detta helt och hållet är positivt.

Källa: MovieZine

Mer om filmen Blondie hittar du också på IMDB